Atlantis Hyperborea

Manus och regi av Andreas Boonstra

I andra versen av vår nationalsång finns enligt min mening en mycket märklig textrad. ”du tronar på minnet av fornstora dar.” Vad ska det betyda egentligen? Man får anta att det är den så kallade stormaktstiden på 1600 talet som åsyftas i raderna. Då när Sverige ständigt låg i krig med sina grannländer och periodvis förfogad över stora landområden. Tronar vi som nation idag verkligen på de minnena? Borde vi göra det? Har vi som lever nu något att göra med det så kallade fornstora Sverige? Alls? Ger våra historiska ”fornstora dar” oss några särskilda rättigheter idag? Springer våra svenska värderingar, som många idag tycker mycket om att prata om, ur de dagarna? Behöver en nation minnet av fornstora dagar för att kunna utvecklas och bli en bra nation att leva i idag? Ett är säkert: drömmen om fornstora dar är global och mycket gammal.

Den här föreställningen utspelar sig under slutet av de fornstora dagar som vi idag sjunger om och handlar om en på många sätt extrem jakt på fornstora dagar åt de dagarna. En fri tolkning baserad på en relativt sann historisk händelse ur vårt rika kulturarv.

Följ med oss till år 1700 och hör den gamla Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck berätta om sitt liv och sin gärning för två studenter som skriver en biografi om honom inför hans 70 års dag. De är mycket intresserade och nyfikna på hans tidiga forskning och verksamhet. Hans upptäckande av lymfkärlen, anläggandet av den botaniska trädgården, anatomiska teatern, bevattningssystemet mm. Saker som påverkat universitet och staden mycket. Hans möte med Drottning Kristina och studierna i holländska Leiden vill de också gärna höra om. Rudbeck själv är mycket mer att intresserad av att prata om sin verkliga livsuppgift. Atlantican och Sveriges märkvärdiga och sorgligt missförstådda forntida historia.
– Följ fisken, säger Rudbeck och springer i väg för att hämta några oemotsägliga bevis för att vi verkligen tronar på minnet av fornstora dar.

Speldatum